Det sitter en gosse på trappan
och tittar mot landsvägens slut.
Han sitter och väntar att pappan
från värdshuset ska komma ut.
Och timmarna tickar i väntan,
på kinden det rinner en tår.
Men solen går ned där i gläntan
och kylan tar tag i hans hår

Han reser sig frusen och knackar
på dörren och stiger sen in
och fadern ser sonen, som hackar
av köld, men säger Försvinn!
Jag kommer ju snart, säger pappan,
Jag kommer när flaskan är all !
Och gossen han huttrar på trappan,
för vinden den blåser så kall

Och gubben han skrattar och skålar
i värmen i vännernas famn;
de spelar sin spader och vrålar,
berusat de ankrat sin hamn.
Vad bryr sig den ene om tiden,
vad bryr sig den andre om lån?
För ännu en natt är förliden.
Vad bryr sig en far om sin son?

När värdshuset stänger för natten
är börsen med pengarna slut.
Och fadern han sparkar till katten,
i vrede han söker sig ut.
På trappan står gossen så stilla
– Så lydigt du väntat, min själ!
Men plötsligt han ser att den lilla
i väntan har frusit ihjäl …

Han sätter sig skakad på trappan
och håller sin gosse i famn.
Och titta, nu gråter ju pappan
och utropar Frälsarens namn
Men det är för sent allaredan
och kyrkklockan slår fyra slag
Det hände för nu längesedan
Sånt händer väl aldrig idag ?

Ett barn som kritiseras, lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk, lär sig att slåss

Ett barn som hånas, lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi, får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran, lär sig förtroende.

Ett barn som möts med tolerans, lär sig tålamod.

Ett barn som får beröm, lär sig att uppskatta.

Ett barn som får uppleva rent spel, lär sig rättvisa

Ett barn som får känna vänskap, lär sig vänlighet.

Ett barn som får uppleva trygghet, lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat, lär sig känna kärlek i världen.