På begäran kommer här en repris från min tidigare blogg...

24 februari -09 hämtade jag Liam på dagis. Han var trött o hängig, snuvig o lite feber. När vi kom hem ville han inte ha middag (väldigt ovanligt för att vara Liam) utan fick gå o sova tämligen omgående.

25 februari -09 var han som vanligt igen så jag lämnade honom på dagis. När jag hämtade honom var han trött o hängig, snorig och andades tungt. Han fick Hampus Airomir på kvällen etersom jag vet av erfarenhet med Hampus att allt som händer om man åker in till sjukhuset för tung andning är just att inhalera. Han hade ingen feber. Ville inte ha mat utan fick sova...

26 februari -09 skulle jag åka till Trollhättan för att "gå bredvid" på ett nytt jobb. Eftersom Liam var hängig så frågade jag mormor hon hon kunde ta honom. Först körde jag alltså Hampus till dagis sedan Liam till mormor och sen åkte jag till Trollhättan. Jag hade telefonkontakt med mamma en gång under dagen för att höra hur det var med Liam och hon sa då att han sover mest hela tiden. Jag sa att blir han sämre får ni åka in... Men de har ju ingen barnstol i bilen så det skulle i så fall bli med ambulans. Själv försökte jag skynda mig hem. Jag var med på tre möten o sen sa jag att jag måste hem till min son som är sjuk. Inga problem, jag fick jobbet.

På vägen hem ringde jag mamma igen för att höra om hon ansåg att man behövde åka in med honom, jag hade ju inte sett honom på massa timmar så det var inte lätt för mig att veta, och det tyckte hon, så jag satte fart o ringa. Ringde vårdcentraler, flera stycken, men de hade ingen tid samma dag, ringde barnmottagningen men de hade heller ingen tid, klockan var ca 15. Ringde sjukvårdsupplysningen för att höra om jag kunde få en tid kl 17 när jouren öppnar men de kunde inte dela ut tider i förväg utan jag var välkommen att ringa tillbaka klockan 17.

När jag kom till mamma var klockan ca 15.30 och jag fick äntligen se hur det var fatt med lille Liam som vid detta tillfälle var 1½ år gammal. Han var så trött, så trött och hade svårt att hålla sig vaken. Nu satt jag i en riktig rävsax. Jag ville åka in till akuten med honom men då skulle jag kanske inte hinna till Hampus som måste hämtas från dagis senast kl 17. Alternativet var alltså att hämta Hampus först, sedan hem o ringa jouren för en tid eller hämta Hampus o sen åka till akuten. Alla alternativ tycktes urkassa och jag visste inte hur jag skulle göra. Putte jobbade... Tack gode Gud och tack lilla mamma, mamma erbjöd sig att hämta Hampus så att jag kunde åka till akuten med Liam.

När jag kom in med Liam helt utslagen i famnen så gick jag fram till receptionen och sa; Hjälp honom! Sedan tog det kanske 3 minuter så kom det in tre personer i rummet vi blivit tilldelade, någon/några minuter senare vällde det in ett gäng till... Inget jag reagerade över just då. Inte förrän en grönklädd kvinna kom fram o presenterade sig. Hon sa: Hej, jag heter - minns ej - och är narkossköterska. DÅ blev jag rädd första gången. Narkossköterska?? Vad är det frågan om? sa jag. Då kom läkaren Torun Bergdahl, och tog med mig åt sidan lite och sa: Vi tror att Liam har diabetes. Helt säkra kan vi inte vara men han visar de symptomen och vi behandlar honom som att det är diabetes. Ok, sa jag, men det är väl ingen fara för hans liv???? Torun svarar det som ingen förälder vill höra; Det är allvarligt men vi gör så gott vi kan...

Jag har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv. Jag såg mig omkring i rummet och det var fullt av vitklädda och grönklädda människor. Chock, chock, chock! Jag gick ut, klarade inte att se på mer. De stack Liam i armarna, benen, händerna och till och med fötterna men han var så borta att han inte ens reagerade. Jag ringde till mamma och till Putte och berättade. Kan inte föreställa mig hur hemskt det måste varit för Putte, som var fast på jobbet, att få detta samtal...

När jag kom in igen höll de fortfarande på att sticka honom och när jag står där i tumultet och bara tittar och känner mig helt maktlös dyker en av mina bästa vänner upp i dörren. Jag kastade mig om halsen på henne och ALLT släppte. Oj vad jag grät, tårarna sprutade och näsan rann. Men vad underbart det var när hon kom. Hon jobbar på sjukhuset och hade sett mig i korridoren. Hon trodde att Liam var nedsövd eller åtminstonde fått lugnande men Nej, han var så borta bara. Hon stannade hos oss en stund innan hon var tvungen att rusa tillbaka för att jobba. Jag är henne evigt tacksam för de minuter hon fanns vid min sida.

Sedan började de förbereda Liam för ambulansfärden. Jag tänkte ta min egen bil och åka bakom amulansen. Haha, helt befängt, men det fattade jag inte just då i mitt chockade tillstånd. De lyckades tillslut övertala mig att åka med i ambulansen i alla fall och jag bar ut Liam och la honom på ambulansbåren sedan bar det av till Skövde och IVA. Från ambulansen ringde jag till Putte och sa att om ca 10 minuter åker vi förbi Skara med ambulans om du vill hänga på, han jobbar i Skara. Med blåljus och tjutande sirener anlände vi till Skövde och Liam fick en säng och blev kopplad till massa apparater. Sedan hade han ständig övervakning det kommande dygnet. De kollade värden mm en gång i kvarten...

Jag har inget riktigt tidsbegrepp så jag vet inte hur länge vi var på IVA innan jag åkte hem. Ja, jag åkte hem. Jag orkade inte vara kvar... Jag var totalt slut efter allt jag varit med om och ville bara hem till Hampus, så Putte stannade hos Liam.

Dagen efter lämnade jag Hampus på dagis och åkte sedan till Skövde och blev kvar där hela dagen. Liam hade vaknat till lite men var fortfarande väldigt hängig och helt passiv. Han är annars en kille som ALDRIG är stilla men det var absolut inget problem nu. Han blev kvar på IVA ytterligare en natt innan han fick komma upp till barnavdelningen.

Och då äntligen visste vi att krisen var över. Nu återstod hårt arbete bara men det är ju fullständigt skitsamma. Liam levde!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har knappast varit en aktiv bloggerska de senaste månaderna mest pga att jag inte haft ork o lust att blogga, men oxå pga att jag vet att det finns folk som läser som inte har ett skvatt med mig, min familj eller vårt liv att göra.   Men ett lite...

Har ingen lust att blogga, ingen lust att plugga.... =( Måste verkligen finna motivation för att plugga eftersom det är två saker som ska vara klara denna veckan och jag har väl inte tittat på någon av dem egentligen... inte ordentligt i alla fall. ...

Fick just ett samtal från sjukhuset i Skövde. De hade just pratat med barnmottagningen i Lidköping och kommit överens om att ge mig ersättning för resan jag gjorde helt i onödan vid Hampus uteblivna läkarbesök.    Detta trots att jag mailat fram ...

I detta inlägget för jag makens talan, inte min egen. Nja, min egen till viss del men inte på samma sätt som maken. Men eftersom jag inte vill tillbringa fredagskvällarna ensam i tv-soffan i höst så är det viktigt för mig oxå.   HUR ska vi få til...