Vi pratade idag på engelskan om en sak. Vi diskuterade en frågeställning:
Om ditt barn kom o sa till dig att han/hon var transsexuell o ville göra om sig, hur skulle du ställa dig till det?
Vi diskuterade utifrån två olika åldrar. 6-10 åringen och 17-22 åringen.
På en dokumentär någon sett hade de låtit barnet klä sig som en tjej, 7 år var han.
Min åsikt: Jag hade inte accepterat att min 7 åriga son skulle klä sig i klänning och gå till skolan. Varför? Dels av personliga känslor och dels för att jag tror att det skulle kunna bli ett mobbingämne.
Om min 19 åriga son kom o sa samma sak skulle jag kunna acceptera och stötta men skulle också kräva förståelse för att JAG aldrig skulle kunna se honom som något annat är min SON, heller aldrig kalla honom vid något annat än det namn jag givit honom.
Detta är bara en gissning förstås då man troligtvis aldrig kan tänka sig in i situationen på riktigt.
Hur hade Du reagerat?
Nicklas
16 april 2010 18:54
Jag håller med dig. Det är svårt att sätta sig in i den situationen. Snygg bild förästen:)
Lisa
16 april 2010 19:34
Som transsexuell så tänkte jag komma med lite tankar åt dig. :)
När det gäller det yngre exemplet så är det aldrig lätt. Men att välja mellan att vara nöjd med sig själv och mobbad eller deprimerad och mobbad för det så borde det inte vara ett svårt val egentligen. Tänk även på att minst 25% av transsexuella har försökt begå självmord innan de fyllt 18 år, att få vara sig själv under uppväxten kan mycket väl hindra det.
Om det äldre exemplet så är det vanligt att man säger att man alltid kommer se sitt barn som det biologiska könet och aldrig kunna ändra namn och pronomen. Men för barnets skull så hoppas jag verkligen du hade försökt! Och det hade du nog - som de flesta andra - när du sett den ledsna blicken och hållningen när fel pronomen och namn används, igen. Det vore också djupt respektlöst, dessutom mot sitt eget barn. Vill man att ens barn ska vara lyckligt och faktiskt ser den skillnad det innebär att äntligen kunna vara sig själv, så hade man anpassat sig.
Det är lätt att säga att man gör si eller så innan, men när det väl blir aktuellt så brukar man göra det ens barn uppenbart mår bäst.
Transsexuelism är trots inget livsval, man föds till det och har inte mycket till val.
http://projectlisacd.blogspot.com
Anna
16 april 2010 20:53
Oj!
Vad starkt Lisa!
Jag har svårt att förstå transsexuella. Troligtvis för att jag inte känner en enda, vad jag vet. Vi kan väl hoppas att vi ser med lite snällare ögon på olikheter idag, vi som har mindre barn, vi är ju trots allt ganska upplysta, visst?
Lisa
17 april 2010 13:44
Det håller jag med om, acceptansen och förståelsen är enormt mycket större nu än för till exempel tio år sedan. Jag tror också att det kommer bli ännu bättre med tiden, att de som inte exakt passar in i mallen för män och kvinnor accepteras så som de är.
Det är mycket svårt att sätta sig in i hur det är att vara transsexuell, och nästan omöjligt att förklara. Könsidentitet är ju normalt inget man funderar på, utan man bara är.
Lite kul är att innan jag kom ut så kände jag till en transsexuell bland mina bekantas bekanta. Men efter att jag kommit ut så berättade bekanta hur de känner olika transsexuella, så nu känner jag till mins sex stycken. :)
Vi är fler och vanligare än vad man kan tro.
http://projectlisacd.blogspot.com
Hanne
21 april 2010 06:55
Jag kan inte ens förstå hur man kan resonera/raegera som du. Mitt barn är inget kön - alla mina barn är personer och individer. Skulle du bli lika grinig om de ville byta namn bara? Kalla sig för Bianca, Truls och Amir? Kön är ett skapat koncept, personen inuti är samma.
http://www.kennelskybar.bloggplatsen.se
Sussie
21 april 2010 07:44
Hanne: Det är väl lite skillnad på att byta namn och byta kön??? För övrigt är detta endast en hypotes och därför rena gissningar. Man kan aldrig sätta sig in i nämnda situation innan man hamnat där! Inte ens du!
http://lemon.bloggplatsen.se
Hanne
22 april 2010 06:54
Du har inte en aning om vad min erfarenhetsbank har gett mig. Jag kan garantera dig att jag vet PRECIS vad jag talar om. Och nej, för mig själsmässigt är det inte mer komplicerat att byta kön än namn. Visst är våra myndigheter sorgligt dåligt informerade och visst kommer man att säga fel namn i början etc, men faktum kvarstår: de jag älskar vill jag ska få vara lyckliga. Du kan kanske själv föreställa dig att vakna varje morgon som man men känna dig som kvinna. Du kan kanske själv tänka dig hur det känns att vara fången i en vanföreställning ANDRA har. Jag skulle inte gilla det ett dyft själv.
Men du har ju redan visat prov på en del mycket märkliga åsikter innan, så egentligen är väl det här ytterligare ett bevis på att socionom nog inte är en karriär du varken är lämpad för eller borde ägna dig åt. Det kräver nämligen openmindness, empati och ett fritt sinne och inte förlegade rigida åsikter om andra människors liv och insikter.
http://www.kennelskybar.bloggplatsen.se
Sussie
22 april 2010 07:41
Jag tycker att du borde läsa mer noggrant vad det är jag skriver egentligen... "Man kan aldrig sätta sig in i nämnda situation innan man hamnat där! Inte ens du!"
Om du befunnit dig i ovan nämnda situation så visst, då kan jag köpa att du vet vad du pratar om. Situationen ovan syftar också till hur jag som MOR KANSKE skulle reagera och har alltså ingenting med människor utanför min familj att göra, vilket i sin tur betyder att mitt val av yrke spelar föga roll i nämnda situation. Jag är nämligen inte ett dugg fördomsfull utan snarare tvärtom, jävligt nyfiken och positiv till människor som vågar vara annorlunda och stå för det.
Ang "märkliga åsikter" så vet jag inte riktigt vad du kan syfta på men jag vet att det är fritt för dig att läsa, ingen tvingar dig, så håll dig borta om det inte passar!
En sak till, att framföra sin personliga åsikt är helt ok. Att komma med personliga påhopp är inte ok. Nästa kommentar med personliga påhopp lär inte publiceras!
http://lemon.bloggplatsen.se
Har knappast varit en aktiv bloggerska de senaste månaderna mest pga att jag inte haft ork o lust att blogga, men oxå pga att jag vet att det finns folk som läser som inte har ett skvatt med mig, min familj eller vårt liv att göra.
Men ett lite...
