Nu har jag fått testa en ny kampanj på buzzador igen, denna gången Storytel.

Man kan enkelt ladda ner ljudböcker till sin iphone eller annat och jag valde bl.a en bok om en man som överlevde andra världskriget. Mycket spännande och programmet är toppen bra. Man kan lägga en prenumeration på Storytel och för 169 :-/månad får man ladda ner ett visst antal böcker. Toppen bra. Lyssnade på dessa böcker under promenader, vid städning, tvättvikning, vid sovdags eller bara för att koppla av. Allt går så himla mycket lättare då man har något spännande att lyssna på. Gillar du böcker men kanske inte hittar ron att läsa kan du bara plugga in lurarna i öronen och kanske lyssna då du kör bil?!

Nåja, hur, var eller när du lyssnar skiter ju jag i, jag bara rekommender dig att testa om du inte gjort det innan! =) Storytel!

CYA!

Denna dagen har mest handlat om geocaching. Jag har blivit riktigt biten! Ruggigt skoj. Hampus o Emilia tyckte det var skoj oxå men Liam tyckte inte det var lika kul. Synd. =( Idag har vi hittat 7 st totalt och gått bet på två stycken. En av dem som jag gick bet på var på Munkängarna. Jag hittade rätt område men eftersom jag inte hade någon mottagning på iphonen där så kunde jag inte hitta exakt... Irriternade!! Men men, vi kunde dricka källvatten som rann från berget och det är otroligt vackert i Munkängarna. Detta var ett av Emilias bästa sommarminnen, sa hon. Kul! Att klättra i berget var mindre kul och riktigt nervkittlande. Massa lera och hala stenar, trädgrenar med blöt mossa på... Phu... Ett par gånger var jag riktigt nära att ramla ner och båda Hampus o Emilia lyckades ramla o bli både blöta o leriga! Tur det finns tvål o vatten!

Vad händer annars då...? Inte mycket! Vi ska eventuellt åka till Stockens camping nästa helg igen med min bror och hans dejt. Skulle vara underbart... Säsongen är ju snart över och jag vill gärna ta till vara på vartenda tillfälle som finns innan skolan börjar... Och då är det bara nästa helg kvar... =( På gott o ont, så klart!

Nu ska jag försöka vara lite social med Frasse o min make!

Känner du för lite äventyr som varken kostar pengar (lite bensin bara) eller kräver någon större ansträngning? I så fall tycker jag att du ska testa "geocaching". Mer om detta finns att läsa på geocaching.com och det finns även en app till iphone att ladda ner.

Men jag kan berätta lite. Det är faktiskt skattjakt! Japp, en riktig skattjakt som pågår över hela världen och har tydligen gjort i många år. Man får koordinater o sen är det bara att söka upp stället och där hittar man ofta en liten plastlåda med diverse saker i. En loggbok, en penna och lite småkrafs. Man ska inte ta någonting och gör man ändå det ska man lägga något i burken som har samma värde som det man tar. I loggboken skriver man sitt namn och datum och sedan läggs allting tillbaka på sin plats. Så jävla roligt!!!!

Idag efter att jag lämnat gossarna på dagis tog jag en sväng o "geocachade". Jag var på tre ställen men hittade tyvärr bara två cachar. Man blir jätteglad när man upptäcker den lilla plastburken och det är jättespännande att öppna den, även om man vet att det inte finns något speciellt i den! Jag o Sara var ute o geocachade lite igår oxå och hon hittade en. Man blir riktigt biten och vill bara fortsätta.

Jag var dock tvungen att avbryta nu eftersom magen skrek efter mat och jag dessutom är tvungen att bege mig till apoteket.... BLÄ!

Lycka till med ert geocaching om ni nu testar! =)

CYA!

Jag hade just gått o lagt mig för att läsa lite när jag hörde att Liam skrek. Inte ett "vanligt" skrik utan ett panik/skräck-skrik. Detta har hänt två gånger tidigare och det är lika otäckt var gång. Han gråter inte med tårar utan bara skriker.

Jag rusade ner o tog upp honom. Han var lika blöt i håret av svett som om han nyss klivit ur duschen. Han var så rädd att han skakade och ska jag vara ärlig blev jag jätterädd att det var ett epilepsianfall eller nåt eftersom han skakade så. Jag kramade honom hårt, hårt, han var stel som en pinne och fortsatte skrika. Efter en stund hörde jag att han försökte säga något och jag fick upprepade gånger säga "Va?". Han bara hackade när han pratade. Till slut hörde jag vad han sa; "Släpp mig inte, mamma".

Herregud, vad hemskt detta är när det händer!!! Nu förstår jag vad som menas med att skräcken kan lysa i ögonen... Hans ögon var kolsvarta och uppspärrade och det gick inte att få ögonkontakt. Påminde lite om en sovandes ögon, men han var i allra högsta grad vaken... och livrädd! Vad är det som kan skrämma en tre-åring så hemskt???

Tillslut lugnade han sig o ville gå o lägga sig igen. Jag frågade om han ville sova hos mig men det ville han inte, han ville sova i sin egen säng. Han visste inte vad han var rädd för, sa han... Och sedan var det som bortblåst - för honom...

Phu!

Det har varit en riktig skitdag... Jag har varit på kasst humör, gossarna likaså. Mycket bråk o med det följer en tjatig mamma, hur kul är det??? De är bara tvugna att bli aktiverade hela tiden så idag efter middagen åkte vi o köpte glass o tog en tur till Munkängarna. Det var riktigt mysigt! Förmiddagen aktiverade jag dem med barnarbete. Nej, inte riktigt så illa, de vill naturligtvis själva så de turades om med dammtrasa o dammsugare.

Har inte tänkt riktigt lika mycket på Richard idag, det är först nu ikväll och det är oxå orsaken till att jag är lite ledsen nu. Jag funderar på varför en man i sina bästa år, tillsynes utan bekymmer (förstår självklart att han hade bekymmer på ett eller annat sätt eftersom utgången blev så här...) väljer att avsluta sitt liv?!! Varför??? Det är en gåta och kommer troligtvis att förbli en gåta. Som jag sa i ett tidigare inlägg; Han var alltid så himla glad och jag såg alltid fram emot att han skulle dyka upp på julafton o dyl. Han o jag  hade en intern tävling om vem som kunde äta mest av hans mammas inlagda lök på julafton! =) Hahaha...     Usch, så sorgligt detta är!

Vi har i alla fall bestämt oss för att gå på begravningen. Min bror kommer dessutom att sätta in en dödsannons och även där ska vi vara med. Känns väldigt bra!

Nu är klockan 23.10 och jag funderar på att ta ett nattadopp! Kan det vara nåt kanske? Värmepumpen är fortfarande på så poolen håller sina 30* och det är ju inte fel...! Jo, så får det nog bli!

If tomorrow never comes........

CYA!  

Jag har egentligen lust att skriva en jävla massa här just nu för att framföra ett visst budskap men det är nog bäst för mig att HÅLLA KÄFTEN!!!

Har lust att bara skrika men...

  Min läppar är och förblir...

Vems begravning ska man gå på? Måste man vara släkt, närstående eller dyl? Den person som nu avlidit är en man som tills för ett par år sedan fanns i min släkt så egentligen "behöver" jag väl inte gå på hans begravning?

Det hela kompliceras av att jag tyckte väldigt mycket om denna mannen. Han var alltid pigg, glad, artig trevlig och rolig. Jag vill gå på hans begravning dels för min egen skull, dels för hans skull och dels för hans mammas skull. Men eftersom det är ett par år sedan vi upphörde att vara släkt kanske "folk" skulle undra "Vad gör hon här"? Han fanns i min släkt i ca 14 år.... Vet inte riktigt hur man gör i ett sånt här läge...

Det är en tung dag idag och mina tankar går oavbrutet till R, hans mamma och hans syster. Det är så fruktansvärt sorgligt...

Jag kände honom inte så väl, det ska jag inte påstå, och har inte träffat honom på ca 6 år. Sista gången var på julafton samma år som jag o Putte blev ett par och jag tror att det var enda gången Putte träffade honom. Detta till trots känns det tungt...

Lite råd om mitt dilemma mottages med tacksamhet. Kan även tillägga att han var 30 år och kyrkan kommer troligtvis att vara full av fler "utomstående", som vänner osv.

CYA!

Efter ett tungt besked tillägnas detta inlägg alla som kände dig

och alla som sörjer dig.

Må du vila frid!

Till din mamma och dina systrar:

Med varmt deltagande!!